Kvällen innan loppet mötte jag min onsdagslöptränare på Ica. Hon böjde sig ner över min kundkorg och synade innehållet medan hon frågade hur jag laddar inför loppet. Pasta typ, pep jag fram. Vitfiber, hm, fullkorn skulle jag ta, sa hon lätt skeptisk till mitt val. Man skulle äta mango också, och dricka rödbetsjuice, helst börja en vecka innan loppet. Smakar inte så bra, men är undergörande. Wow! och Herregud!, jag grep varje halmstrå av möjlighet att kunna påverka utgången av morgondagens lopp. Bytte raskt ut vitfiberpastan mot fullkorn, rödbetor på burk fick duga och en barnmatsburk med mango... man får ta det som bjuds.
Maratondagen...
Alla dessa människor som samlas på en och samma plats utan att känna varandra, eller ja, alla dessa små klungor av människor som känner varandra på samma plats som andra små klungor av människor som känner varandra... och så jag... Jag har verkligen ingenting emot att vara ensam, tycker det är rätt trevligt, men här hade jag verkligen velat vara som alla andra och vara med några andra. Nåväl, vad är en bal på slottet, gaskade hon upp sig med medan hon tog sig igenom alla stationer av omklädning, inlämning, förflyttning och förberedande inför loppet... Eller??
Maratondagen...
Alla dessa människor som samlas på en och samma plats utan att känna varandra, eller ja, alla dessa små klungor av människor som känner varandra på samma plats som andra små klungor av människor som känner varandra... och så jag... Jag har verkligen ingenting emot att vara ensam, tycker det är rätt trevligt, men här hade jag verkligen velat vara som alla andra och vara med några andra. Nåväl, vad är en bal på slottet, gaskade hon upp sig med medan hon tog sig igenom alla stationer av omklädning, inlämning, förflyttning och förberedande inför loppet... Eller??
Ingen värmde upp... Några stretchade lite, annars tog de bara platser. Hm. Det var danskar som kramades och pussades, en sittande japan som var så tejpad över knäna att han inte såg ut att kunna stå själv, muntra ordvitsar i som sjöng i nacken och fler norrlänningar än man kunnat tro.
Det var väldigt trångt vid start, och mer än 1,5 mil fram. Det släppte lite vid Västerbron. Efter 2 mil hade jag två gånger blivit omsprungen av en ko med ballonger i baken, kändes lite deppigt. Jag fick höra efteråt att en ko sågs kräkas vid nåt gathörn och bröt efter det. Då kändes det lite bättre (hoppas dock kossan hämtade sig snabbt).
Kändes också bra att få springa om gorillan med en människa i bur vid Djurgårdsbron, och förbannat provocerande att bli omsprungen av 5-timmarsballongkillen som gick (det var långt tidigare under loppet, men minnet satt etsat innanför näthinnan)! En särdeles effektiv gång, men i alla fall. Var tvungen att springa om honom, och hålla honom bakom mig så jag slapp se. Det gick bra.
Efter vägen bjöds på allt möjligt, jag tänkte att det är lika bra att ta av allt så jag inte dör. Det klarade jag. Bäst var kaffe Och cola när det närmade sig slutet. Mest udda var långa bitar saltgurka.
Andra gången över Västerbron gick väldigt många. Jag blev omsprungen av en kompakt, stel, men progressiv hårdrockare i smutsig keps och tatueringar. Sprang så nära jag kunde för att kolla in vad han hade för bilder på vaderna. Efter Odenplan hade killarna som under första varvet tyckt att man skulle öka krökat vidare och regnet föll rätt kraftigt. Många började se trötta ut och många liksom drogs fram av en sån där inre oövervinnerlig vilja att ta sig i mål. När det var en kilometer kvar hade jag vant mig vid att det gjorde ont överallt och tänkte att det hjälper säkert lite att sjunga med i låtarna. Det gjorde det, glad blev jag också. Inne på stadion hade jag märkligt nog krafter kvar och tyckte att jag kunde öka tempot, men inte för mycket, för jag märkte att jag också kunde ramla väldigt lätt. Det kändes som jag sprang som en glad gasell, men på filmen ser jag ut som en masande inkarnation från nåt tidigare liv som seg stridslysten smygande indian. Så även om jag antar att fotot inte visar min inre glädje, var jag grymt nöjd att klara mig i mål! Och bara för att jag inte sprack upp i ett leende och spontant sträckte händerna över huvudet, glad att vara vid liv, vid mållinjen, har jag anmält mig till Ultra marathon 50 km den 4 augusti. Hur svårt ska det vara att le litegrann!!?
Det var väldigt trångt vid start, och mer än 1,5 mil fram. Det släppte lite vid Västerbron. Efter 2 mil hade jag två gånger blivit omsprungen av en ko med ballonger i baken, kändes lite deppigt. Jag fick höra efteråt att en ko sågs kräkas vid nåt gathörn och bröt efter det. Då kändes det lite bättre (hoppas dock kossan hämtade sig snabbt).
Halvvägs
Kändes också bra att få springa om gorillan med en människa i bur vid Djurgårdsbron, och förbannat provocerande att bli omsprungen av 5-timmarsballongkillen som gick (det var långt tidigare under loppet, men minnet satt etsat innanför näthinnan)! En särdeles effektiv gång, men i alla fall. Var tvungen att springa om honom, och hålla honom bakom mig så jag slapp se. Det gick bra.
Efter vägen bjöds på allt möjligt, jag tänkte att det är lika bra att ta av allt så jag inte dör. Det klarade jag. Bäst var kaffe Och cola när det närmade sig slutet. Mest udda var långa bitar saltgurka.
Andra gången över Västerbron gick väldigt många. Jag blev omsprungen av en kompakt, stel, men progressiv hårdrockare i smutsig keps och tatueringar. Sprang så nära jag kunde för att kolla in vad han hade för bilder på vaderna. Efter Odenplan hade killarna som under första varvet tyckt att man skulle öka krökat vidare och regnet föll rätt kraftigt. Många började se trötta ut och många liksom drogs fram av en sån där inre oövervinnerlig vilja att ta sig i mål. När det var en kilometer kvar hade jag vant mig vid att det gjorde ont överallt och tänkte att det hjälper säkert lite att sjunga med i låtarna. Det gjorde det, glad blev jag också. Inne på stadion hade jag märkligt nog krafter kvar och tyckte att jag kunde öka tempot, men inte för mycket, för jag märkte att jag också kunde ramla väldigt lätt. Det kändes som jag sprang som en glad gasell, men på filmen ser jag ut som en masande inkarnation från nåt tidigare liv som seg stridslysten smygande indian. Så även om jag antar att fotot inte visar min inre glädje, var jag grymt nöjd att klara mig i mål! Och bara för att jag inte sprack upp i ett leende och spontant sträckte händerna över huvudet, glad att vara vid liv, vid mållinjen, har jag anmält mig till Ultra marathon 50 km den 4 augusti. Hur svårt ska det vara att le litegrann!!?
Några steg ifrån mål
Nu har liksom första steget tagits. Nu har jag pass att ge mig ut i världen och springa maraton, det vill jag göra :-) Äventyr!
Gick bättre och bättre allteftersom
Det här projektet är slutfört. Jag kommer att sakna mitt fotograferande av sånt som är vackert. Jag kommer sakna alla diskussioner jag haft med mig själv de senaste månaderna. Är väldigt tacksam, andra sidan, att du tog mig över mållinjen.
Andra sidan
Det var så lite.
Jag hade inte klarat det utan dig.
Andra sidan
Jag är du ju.
Jo, jo.. men du håller både det ena och det tredje i schack när det behövs. Jag är verkligt tacksam för det. Att jag kan lita på dig.
Ena och Tredje sidan
Vi hjälper också till, du har bara inte fattat hur än!
Okej, jag ska skärpa mig. Jag springer vidare, så jag får lära känna er mer.
Ena sidan
Du ser där :-)
Tredje sidan
Det här känns bra i magen, det blir nog ordning på dig också :-)
Vill ändå ogärna ge nån av er sista ordet... Det här var allt. Jag klarade springa maraton!
